Livet efter en stroke

Nu var det en stund sedan vi hördes. Om 11 dagar har det gått 5 månader sedan den där dagen i början av sommaren då livet vände på en sekund. Jag hade fått en stroke. Fem månader är kort tid för hjärnan att läka efter att man varit med om det jag varit med om, men jag vill ändå uppdatera lite om hur jag mår idag. Mest för min egen skull, men också för att det blev så tyst efter förra inlägget. Jag brukar förklara för nära och kära att det är som att jag har en begränsad och ganska liten portion med energi som jag kan använda mig av varje dag innan hjärnan är helt slut, och den portionen lägger jag naturligt på familj, jobb och de allra närmaste.
 
Mina favoritkillar förra hösten, älskar dessa bilder!
 
Jag har haft tur att inte få några fysiska och utåt sett synliga skador efter min stroke, men på insidan ser det lite annorlunda ut. Jag går på rehabilitering på sjukhuset vilket hjälper mig enormt med att förstå varför jag är som jag är eller mår som jag mår. Hon är fantastisk och pushar, peppar och håller tillbaka mig när jag tror att jag är "som vanligt", för det är jag ju inte. Inte än iallafall. Bara dom helt vanliga sakerna som att handla mat är en utmaning för mig. Mycket ljud och intryck gör att jag blir extremt trött, yr och får svårt att koncentrera mig. När hjärnan blir trött så gör sig de där talsvårigheterna som jag hade när blodproppen fortfarande satt i hjärnan påmind också och jag kan få svårt att "komma framåt" i meningarna. Att komma ihåg saker är också svårt. Jag har tänkt att jag fått så dåligt minne, men de har förklarat att det egentligen inte alls handlar om minnet, men om koncentrationen. Precis som med synen. Jag ser sämre, tappar en del infomation i texter, men har egentligen inte sämre syn utan svårt att fokusera. Konstig balans. 
 
Öronproppar och den gamla hederliga alamanackan har gått och blivit en goda vänner till mig sedan i somras. Sistnämnda både för att planera och strukturera, men kanske mest för att kunna se tillbaka och reflektera. Tar jag min vila mitt på dagen så fixar jag kvällen bättre, ofta utan tårar och med mindre huvudvärk. Och det viktigaste för mig som ibland, när tröttheten tar över, känner att jag bara står och stampar är att se att det går framåt. Jag kommer inte alltid att vara såhär. Samvetet mot barnen hugger såklart i hjärtat och ibland känner man sig som världens sämsta mamma även om det inte är mitt fel. Men, jag blir bättre. Två steg fram och ett tillbaka. Hela tiden. På det stora hela, det går framåt!
 

22

Stroke vid 29 års ålder

Ja, hur börjar man ett sånt här inlägg? Veckorna har susat iväg sedan den där fredagen alldeles i början på juni. Idag är det faktiskt 4 veckor sedan jag låg där i sjukhussängen, livrädd, jag kunde varken förstå frågor eller prata och blev tillslut akut nerflugen med hellikopter till Uppsala.
 
Allt började när jag vaknade. Lion kom in som vanligt i sängen och jag minns att jag kände mig konstig i kroppen. Sedan försökte jag prata. Orden kom inte ut som de skulle. Lova kom in, jag försökte fråga om hon kunde hämta vatten men fick visa med händerna för att hon skulle förstå. Ringde Micke som var påväg till jobbet. Panik. Jag förstod vad han sa men han förstod inte vad jag försökte få fram. Det var bara olika bokstäver utan sammanhang, har han förklarat efteråt. Han blev såklart livrädd och vände utan att egentligen veta vad som hade hänt. Sedan ringde jag 112, kanske det var rädslan som gjorde att jag fick fram orden? Ambulans kom hit och kollade, men jag kunde prata någorlunda och de trodde bara att jag hade fått en chock. Jag fick välja om jag skulle följa med in eller stanna hemma, tack och lov följde jag med!
 
På sjukhuset blev jag undersökt, men jag kunde ju koordinera kroppen så talsvårigheterna berodde förmodligen på något annat. Jag fick vara kvar enbart för observation då de inte ville göra någon rötgen, jag var ändå "för ung" och det är skadligt att göra i onödan. Såhär i efterhand blir jag arg, ledsen och chockad över att de kunde ta det beslutet. Är det inte bättre att ta det säkra före det osäkra i ett länge där man är osäker? Trots att man inte stämmer in på den typiska strokepatienten? Efter timmar på obervation blev jag tillslut rötgad ändå. En stor blodpropp hade passerat stora halspulsådern på vänstersida och fastnat uppe i huvudet. Att jag inte hade mer symptom var egentligen ett under har de förklarat i efterhand.
 
Vid en stroke är tid A och O, inom 4,5 timme bör man ha startat behandling. För mig hade det vid det här laget gått åtminstone 10. Uppsala kopplades in, en hellikopter skulle hämta mig för att göra ett ingrepp. Vid 23-tiden landade vi och kunde sätta igång. Micke bilade ner och mamma mötte upp honom där. Så tacksam över att ha de nära under dagarna efter ingreppet då jag ju behövde lära mig prata igen, äta och göra de mest basala sakerna. 
 
I mitten av veckan efter fick jag äntligen komma upp till Sundsvall. Lyckan över att träffa barnen igen var helt oslagbar. Jag var inlagd ytterliggare en vecka innan jag kunde skrivas ut, och behandlas nu för fler proppar som sitter i lungorna, samtidigt som jag har en blödande hjärnskada där proppen i huvudet satt. Flera miljoner celler hann dö under stroken, så jag är trött både fysiskt och psykiskt. Men, jag är hemma. Och det går framåt för varje dag. De vet fortfarande inte varför just jag råkade ut för detta. De har gjort massa undersökningar, tagit hur mycket prover som helst och eftersom att jag nu går på blodförtunnande kommer det förhoppningsvis inte att hända igen. Tacksamheten till livet är enorm efter att man gått igenom något sånt här. När man tänker på hur illa det faktiskt kunde ha gått och vilken otrolig tur i oturen jag hade. 
 
 
Lova tog en bild på mig med alldeles egna kreativa instruktioner efter hennes första skolavslutning som jag var SÅ tacksam över att jag inte missade, blev utskiven precis i tid <3
 
75

Sommarkänslor & Bloggår

Alltså, vilken helg vi fick. Poff sa det så fick vi grönt även här uppe i Norr och igår kom visst sommarvärmen på besök. Underbart. Barnen byggde barkbåtar, fiskade med pinnar och så fikade på en filt i sanden utan några andra standgäster eftersom det egentligen är off-season. Så mysigt!
 
 
Hej förresten, nu var det en liten stund sedan jag kikade in. Jag har inte alls glömt bloggen eller tänkt skrota den. Ibland kommer bara livet emellan och det är helt okej. Tycker det är så skönt att det inte är någon press runt att kika in och skrattar ibland när jag tänker på mina crazy bloggår, haha, men visst var det en häftig tid! Senaste veckorna har helt enkelt bara inneburit lite för mycket jobb och lite för många trötta kvällar, men jag trivs så bra med vart jag står nu. Känner på mig att sommaren kommer bli något lite extra i år...
 
Kram på farten, nu ska vi iväg en sväng!
 
Badplats - Fotograf - Pallviken - Sundsvall
5
Annonsera här »