Stroke vid 29 års ålder

Ja, hur börjar man ett sånt här inlägg? Veckorna har susat iväg sedan den där fredagen alldeles i början på juni. Idag är det faktiskt 4 veckor sedan jag låg där i sjukhussängen, livrädd, jag kunde varken förstå frågor eller prata och blev tillslut akut nerflugen med hellikopter till Uppsala.
 
Allt började när jag vaknade. Lion kom in som vanligt i sängen och jag minns att jag kände mig konstig i kroppen. Sedan försökte jag prata. Orden kom inte ut som de skulle. Lova kom in, jag försökte fråga om hon kunde hämta vatten men fick visa med händerna för att hon skulle förstå. Ringde Micke som var påväg till jobbet. Panik. Jag förstod vad han sa men han förstod inte vad jag försökte få fram. Det var bara olika bokstäver utan sammanhang, har han förklarat efteråt. Han blev såklart livrädd och vände utan att egentligen veta vad som hade hänt. Sedan ringde jag 112, kanske det var rädslan som gjorde att jag fick fram orden? Ambulans kom hit och kollade, men jag kunde prata någorlunda och de trodde bara att jag hade fått en chock. Jag fick välja om jag skulle följa med in eller stanna hemma, tack och lov följde jag med!
 
På sjukhuset blev jag undersökt, men jag kunde ju koordinera kroppen så talsvårigheterna berodde förmodligen på något annat. Jag fick vara kvar enbart för observation då de inte ville göra någon rötgen, jag var ändå "för ung" och det är skadligt att göra i onödan. Såhär i efterhand blir jag arg, ledsen och chockad över att de kunde ta det beslutet. Är det inte bättre att ta det säkra före det osäkra i ett länge där man är osäker? Trots att man inte stämmer in på den typiska strokepatienten? Efter timmar på obervation blev jag tillslut rötgad ändå. En stor blodpropp hade passerat stora halspulsådern på vänstersida och fastnat uppe i huvudet. Att jag inte hade mer symptom var egentligen ett under har de förklarat i efterhand.
 
Vid en stroke är tid A och O, inom 4,5 timme bör man ha startat behandling. För mig hade det vid det här laget gått åtminstone 10. Uppsala kopplades in, en hellikopter skulle hämta mig för att göra ett ingrepp. Vid 23-tiden landade vi och kunde sätta igång. Micke bilade ner och mamma mötte upp honom där. Så tacksam över att ha de nära under dagarna efter ingreppet då jag ju behövde lära mig prata igen, äta och göra de mest basala sakerna. 
 
I mitten av veckan efter fick jag äntligen komma upp till Sundsvall. Lyckan över att träffa barnen igen var helt oslagbar. Jag var inlagd ytterliggare en vecka innan jag kunde skrivas ut, och behandlas nu för fler proppar som sitter i lungorna, samtidigt som jag har en blödande hjärnskada där proppen i huvudet satt. Flera miljoner celler hann dö under stroken, så jag är trött både fysiskt och psykiskt. Men, jag är hemma. Och det går framåt för varje dag. De vet fortfarande inte varför just jag råkade ut för detta. De har gjort massa undersökningar, tagit hur mycket prover som helst och eftersom att jag nu går på blodförtunnande kommer det förhoppningsvis inte att hända igen. Tacksamheten till livet är enorm efter att man gått igenom något sånt här. När man tänker på hur illa det faktiskt kunde ha gått och vilken otrolig tur i oturen jag hade. 
 
 
Lova tog en bild på mig med alldeles egna kreativa instruktioner efter hennes första skolavslutning som jag var SÅ tacksam över att jag inte missade, blev utskiven precis i tid <3
 
75
Annonsera här »