Madeleines.se

Nu var det en stund sedan vi hördes. Om 11 dagar har det gått 5 månader sedan den där dagen i början av sommaren då livet vände på en sekund. Jag hade fått en stroke. Fem månader är kort tid för hjärnan att läka efter att man varit med om det jag varit med om, men jag vill ändå uppdatera lite om hur jag mår idag. Mest för min egen skull, men också för att det blev så tyst efter förra inlägget. Jag brukar förklara för nära och kära att det är som att jag har en begränsad och ganska liten portion med energi som jag kan använda mig av varje dag innan hjärnan är helt slut, och den portionen lägger jag naturligt på familj, jobb och de allra närmaste.

 

 

Jag har haft tur att inte få några fysiska och utåt sett synliga skador efter min stroke, men på insidan ser det lite annorlunda ut. Jag går på rehabilitering på sjukhuset vilket hjälper mig enormt med att förstå varför jag är som jag är eller mår som jag mår. Hon är fantastisk och pushar, peppar och håller tillbaka mig när jag tror att jag är "som vanligt", för det är jag ju inte. Inte än iallafall. Bara dom helt vanliga sakerna som att handla mat är en utmaning för mig. Mycket ljud och intryck gör att jag blir extremt trött, yr och får svårt att koncentrera mig. När hjärnan blir trött så gör sig de där talsvårigheterna som jag hade när blodproppen fortfarande satt i hjärnan påmind också och jag kan få svårt att "komma framåt" i meningarna. Att komma ihåg saker är också svårt. Jag har tänkt att jag fått så dåligt minne, men de har förklarat att det egentligen inte alls handlar om minnet, men om koncentrationen. Precis som med synen. Jag ser sämre, tappar en del infomation i texter, men har egentligen inte sämre syn utan svårt att fokusera. Konstig balans. 

 

Öronproppar och den gamla hederliga alamanackan har gått och blivit en goda vänner till mig sedan i somras. Sistnämnda både för att planera och strukturera, men kanske mest för att kunna se tillbaka och reflektera. Tar jag min vila mitt på dagen så fixar jag kvällen bättre, ofta utan tårar och med mindre huvudvärk. Och det viktigaste för mig som ibland, när tröttheten tar över, känner att jag bara står och stampar är att se att det går framåt. Jag kommer inte alltid att vara såhär. Samvetet mot barnen hugger såklart i hjärtat och ibland känner man sig som världens sämsta mamma även om det inte är mitt fel. Men, jag blir bättre. Två steg fram och ett tillbaka. Hela tiden. På det stora hela, det går framåt!